litenvaxerimagen

Idag känner jag mig förskräcklig rent ut sagt, som en skräclödla från nån äcklig Ailienrulle..
Ni skulle se mig...hua..eller det är nog bäst att ni inte gör det...
Håret ser för jäkligt ut med det bruna i botten och de blonda slingorna på utväxt. Stor och otymplig, klumpig med en stor mage och hängande fläsl runt om. Inte nog med det, så fort jag blir tvungen att förflytta mig eller bara ens röra mig låter jag som en brölande Marge Simpson (påpekar sambon), flåsar, stånkar och stönar över diverse krämpor i ryggslut och bäcken. Försökte och lyckades ta mig ut i skogen som ï normaltillstånd är mitt eget tempel och plats för återhämtning och energipåfyllning. Problemet i detta läge är just bara att jag som sagt inte kan förflytta mig långa sträckor.. Liten tur i skogen blev det ändock tack och lov, dock med ryggont som betalning. Väl hemma skulle jag ta tag i dammsugaren medans sambon tog tag i diskberget och just då får jag en uppenbarelse; jag har förvandlats till någon annan, vi kan kalla henne Gittan. Gittan är från, ja säg Högdalen, eller varför inte Rågsved, ja whatever egentligen, säg Bromölla, spelar ingen roll. Men Gittan som hon heter är sjuksriven för hon har ont överallt och det är jättesynd om henne. Hon traskar runt där hemma i sin lilla lägenhet i sina skönt slitna mjukisbyxor och en gamla lurtvättade t-shirt med håret på utväxt uppsatt i en knopp på huvudet, så där som Teskedsgumman ungefär. På fötterna har hon sina rosa foppa-dojjor (inte äkta är dom heller), och med ciggen i ena mungipan och kaffekoppen i handen ryter hon på kattskrället som för tionde gången har bajsat utanför lådan. Då blir det jobbigt för då måste Gittan böja sig ner och det går ju inte för hon har så förbenat ont i ryggen, därför låter hon det ligga ett tag till. Så sprider sig doften av kattavföring i lägenheten och blandar sig med cigarettdoften. Det gör ingenting tycker Gittan för hon orkar ändå inte bry sig. Hon bryr sig inte om nåt, inte ens åt att byta trosor, va fan, det är ju ändså ingen som ska se dom.. Ja så kan det kanske vara, inte vet jag, men så känner jag mig nu, bortsett från cigarett och kattavföringsdelen. Min sambo hjälper mig med kattbajset för när man är gravid får man inte byta rent i kattlådan, det står tydligt i alla väntabarnbroschyrer man läser. Så det så.

För ett tag sen tänkte jag som så här; Varför ska jag jag ens bry mig om att blogga, inte en jävel bryr sig om mitt liv för det första och för det andra, har jag inte ens tid eller ork. Kom därefter att tänka på Alex Schulman. Läste hans blogg för en stund sen när jag inte hade ett skit att göra just då och förundrardes över hur lätt det eventuellet måste var att leva om man heter A.Schulman. Ena veckan skriver han i bloggen att han vill ha en butik, inte för att tjäna pengar av men för att hänga i om dagarna. En impuls helt enkelt,  en vanlig idé som bara råkade ploppa upp i hans hjärna nån dag när han hade lite tråkigt. Nästa vecka ser man Alex stå utanför sin nya lokal i centrala stockholm. Han ser glad ut på bilden och uppmanar sina bloggläsare att maila in idéer om vad han skulle kunna sälja i sin lilla butik i stan. Det kunde han tydligen inte kläcka fram helt själv, så kanske är det trots allt inte så lätt leva om man är Alex Schulman???

Ikväll ska jag färga håret på mig själv för att jag varken kan eller orkar ta mig till frisören. Kanske kommer jag känna mig lite mindre som en Gittan efter det. I alla fall vad gäller håret, mage och foglossningsproblemen kvarstår. Alla fall i två-tre månader till. Efter det, säg så där efter Lucia nån gång så komme jag INTE att känna mig som Gittan. Det vet jag med all säkerhet! Då kommer jag vara världens mest lyckligaste mamma till världens mest efterlängtade lilla Theo... 


:D    :D  :D

Valdo mitt uppe bland det som förhoppningsvis ska bli morötter.

Parkhäng

Min nya pärla, sommarkompisen Bettan 2.


Någonstans bland katter och morötter befinner jag mig nu. Med fläskiga armar och en putande mage tar jag dagen som den kommer. Det är ju semeter! Faktiskt, nu är äntligen sommaren här och då får man passa på. Idag passade vi på, efter midsommarfirande i Västmanland tillsammans med tjocka, barnrika, bräkiga släkten. De lyckades inte skrämma bort Martin, han klarade släktprovet galant, mycket bättre än en själv som ett tag höll på att få dåndimpen på alla barn som såklart var fulla av spring och ljud. Jag borde vara härdad som dagarna i ända är tillsammans med barn. Skillnaden, den hårfina, är dock att jag på jobbtid befinner mig i en väldigt strukturerad barnverksamhet som gör att det hela känns mera kontrollerat och uthärdligt. Kanske är jag för miljöskadad? Fick påminna och lugna mig själv med att faktiskt både de vuxna och barnen där var just lediga. Kanske hade jag inte hunnit komma in i ledighetens lugnande tempo? Troligtvis inte då.. Men nu, sakta men säkert så börjar jag inse att i morgon faktiskt inte är en jobbdag. Idag är faktiskt inte en vanlig söndag i den bemärkelsen att  jag måste ställa en klocka på ringning innan jag somnar in. Näpp, så är det inte, utan idag är faktiskt bara en alldeles vanlig ledig dag.  En av många fler...

Igår: Jag & Arzu göttar oss i stan. Drack världens godaste frapista. mm..

snyggos!
Prövar bikini... Kunde inte ens ha storlek 42 i överdelen som f.ö är den största stl i butiken. Får leta vidare..
Älskling och hans goskatt myser i soffan...

Bilden är från i morse.. v.15 (16 på lördag).

Idag är första dagen på sommarlovet.. Äntligen!
Ska träffa Arzu som också är lärare och har lov nu. Vi ska ner på stan och götta oss. Tar med mig glasschecken som jag fick av en elev på avslutningen. En dag som denna förtjänar glass i stora lass!

I morgon lördag så går jag in i vecka 15, men kollar man på min mage skulle man kunna tro att jag är i vecka 20 eller så.. Hoppas hälften är vätska och gaser för hur ska det sluta om magen redan nu är så stor? Hua.. Vågar knappt fantisera om det. Just nu är alla nya magbilder fortfarande i kameran men jag lovar att lägga ut dem snart.

Idag var det då äntligen skolavslutning! Jag är lärare för er som inte vet, och för er som vet hur det är så vet ni också att man så här i slutet av terminen räknar neråt till det ack så efterlängtade lovet. Visserligen jobbar jag måndag och tisdag nästa vecka men sen så är det play-time hela sommarn lång...

Idag fick jag hålla i en kollegas bebis som är en vecka gammal. Det kändes inte så läskigt som det brukar göra annars, antar att jag har börjat vänja mig vid tanken på att jag snart kommer ha en egen liten i famnen... Lilla du, Mini-Plutten, du är så efterlängtad! Jag längtar och tänker på dig nästan hela tiden. Både jag och M din pappa längtar oss tokiga efter dig..